28/09/2016
Idag går brodyr- och tryckverksamheten i graven hos Lizzy´s. Jag har sålt maskinerna och här kommer förklaringen:
Nyårsafton 2015 förändrades mitt liv radikalt för då satt jag hos en gynekolog på Halmstads sjukhus efter att varit inlagd i två veckor för andningssvårigheter. Lungorna hade tömts på vätska flera gånger.
Gynekologen gjorde en sista undersökning och tittade på mig med allvar i blicken. Du har äggstockscancer sa hon. Jaha, sa jag och förstod inte så mycket mer. Hon fortsatte då att berätta att det var mycket allvarligt för det hade spridit sig till båda äggstockarna, hela buken och lungorna. Det kallades äggstockscancer grad 4 och var den allvarligaste formen av gyncancer som man kunde få. Ja, vad skulle jag säga?
Där satt jag dagen före nyarsafton och fick rådet att åka hem och ha kul för i bästa fall skulle jag leva i 6 månader till.
Cancern hade spridit sig så mycket att det gick inte att operera, sa hon. Men hon skulle träffa specialisterna på Lunds universitetssjukhus direkt efter nyår för att kolla upp det ordentligt.
Nyåret passerade ganska obemärkt för vad fanns att fira?
Första vardagen efter nyår ringde gynekologen och bekräftade att det hon sagt stämde.
Men ödet ville inte riktigt så utan tack vare min exmake begärde vi en sk "second opinion" på Sahlgrenska. Det är en rättighet vi alla har som betyder att man får ett läkarutlåtande från ett annat sjukhus. Inte visste jag att man kunde göra så!!
På Sahlgrenska fick jag träffa Pernilla, en av 6 läkare i Sverige som opererar svåra fall av min cancer. Hon var en fantastisk person som ville försöka operera trots dåliga odds. Hon hade redan bokat operationstid till 28 januari.
Operationen tog 11 timmar och utfördes av 4 läkare. När Pernilla väckte mig ur narkosen möttes jag av ett stort leende. Hon hade lyckats få bort alla tumörer och jag hade sluppit stomipåse. Dessutom hade dom inte sytt ihop det 40 cm långa ärret utan satt klamrar istället så att ärret skulle bli fint!
Kan man bli annat än glad och tacksam över ett sånt besked!!
Efter operationen följde cellgiftsbehandlingar. 6 stycken skulle det bli och jag tyckte att det gick ganska bra. Håret försvann och jag såg ut som en glad rymdvarelse för peruk ville jag inte ha! Visst var jag trött men som egen företagare med 2 anställda vara jag tvungen att åtminstone få in jobb till mina anställda så det fanns pengar till deras lön. Utan anställda skulle ju mitt älskade brodyrföretag gå i graven.
Det var nu problemen började. Pengar, pengar, pengar. Fan, när skulle jag få tid att återhämta kroppen när jag inte fick ut mer än 5300 från försäkringskassan och 1900 från en privat sjukförsäkring. Tilläggas bör att jag jobbat i hela mitt liv, aldrig varit arbetslös och alltid betalat skatt. För egenföretagare med enskild firma finns inte existensminimum blev jag varse. Och bor man dessutom i ett eget litet hus med brodyrverkstaden på tomten så kan man inte få bostadsbidrag heller, så det så.
Som om det inte räckte så hade inte de 6 cellgiftskurerna tagit bort alla cancerceller så man beslöt att jag skulle ha tre till med 3 veckors mellanrum. Det blev inte 3 veckors mellanrum utan 4, 5 och 6 veckor för kroppen var så nedsliten av allt gift. Här började jag tappa tron både på mitt eget tillfrisknande och på företagets existens. Krafterna räckte liksom inte längre. Jag sa upp mina anställda och började jobba 25 % för att om möjligt hålla liv i företaget.
Cellgifterna upphörde för jag blev allergisk efter kur 9 och turligt nog ansågs mina cancerceller vara på tillräckligt låg nivå för att det skulle avslutas. Wow trodde jag, nu kommer krafterna tillbaka och snart kan jag nog jobba heltid igen. Riktigt så blev det inte för nu började mina leder att bete sig konstigt. Ont gjorde det också, mer och mer.
Jag bestämde mig för att ta semester för det hade jag inte haft de senaste 7 åren. Sol och vila trodde jag skulle göra susen. I he***te heller..... sakta men säkert rasade hela min tillvaro.... Jag som hade varit så glad och stark under hela den här perioden fick ge vika för den där förbaskade värken i kroppen och sömnlösheten under natten.
När jag till sist insåg att händerna inte längre klarade av att rama kläderna inför brodyren, att benen inte gick att böja för att komma åt trådarna i brodyrmaskinerna, då bad jag om hjälp hos en kurator.
Sara, kuratorn lyssnade och lyssnade. Det är jag tacksam för idag. Det är tack vare henne som jag skriver det här brevet till er. Det är tack vare henne som jag idag sålt mina brodyrmaskiner för jag inser att jag kommer inte att klara av att arbeta så mycket längre.
Men ilskan i min kropp den har jag skapat själv. Ilskan över att bo i ett land där vi pratar så fint om att alla ska ha det tryggt ekonomiskt!!!!! Bara betala skatt så ska du se! Se vaddå! Jag har haft anställda, betalat skatt och arbetsgivaravgifter, haft kollektivavtal och FORA försäkringar!!! Till vilken nytta??
Här sitter jag nu 52 år gammal, kommer inte att kunna arbeta fullt mer, får inte det att gå ihop ekonomiskt, ................
Skulle kunna sluta här men ICKE. Jag är glad över att jag lever !!! Jag mår helt ok i knoppen, jag kan vara ute och promemera med min hund och gosa med min katt. Mina barn har sin mamma kvar och det ska jag se till att dom har länge!
MEN jag skulle vilja se den politiker som kan se mig i ögonen och säga att vi bor i ett bra land med rättvisa regler. OCH jag har lust att skrika ut till chefen på försäkringskassan att lära sina anställda att dom arbetar med människor och inte några mappar på datorskärmen.
Varma hälsningar från en rakryggad arg men inte knäckt fd brodös,
Elisabeth Bruhn
